Förberedelser för vintern

Den sista honungen är slungad. Drygt 30 kilo till väntar på att stelna tillräckligt för att fyllas på burkar. Etiketter är designade och ska beställas.

Bina är förberedda för vintern. I stället för den honung vi har tagit från dem har de fått sockerlösning att äta av i vinter. Vid sista slungningen togs alla ramar bort, förutom de tio som är i den understa, det vill säga yngelrummet. Efter slungningen fick alla kupor tillbaka en låda med utbyggda ramar att lägga sitt vinterfoder i. Sockret har de fått i speciella foderlådor, som ställs ovanpå kupan och som de sedan klättrar upp i underifrån och hämtar fodret.

På andra sidan av frigoliten, som bina klättrar på, är en öppning ner till lådan under.

Det enda återstående att göra i år är att kolla så att bina hämtar fodret och sedan ta bort foderlådorna och  lägga på locken för vintern. Därmed skulle även denna blogg kunna få vintervila, men det verkar ju vara en tråkig idé. I stället tänker jag ägna vintern åt att skriva om det år, som börjar för bina till våren, om varför jag är så fascinerad av dem och om vad jag vill göra annorlunda nästa biår.

Att leta efter drottningen

Hösten närmar sig och vi har mycket att göra med hus och trädgård. Och så bina då. Förra lördagen, det vill säga den 10 augusti, fick vi dela upp arbetet för att hinna med. Sambon gick upp och fortsatte med taket, där vi har bytt ut en del virke, medan jag fick hjälp med bina av en besökande vän. Med stor entusiasm, nyfikenhet och oräddhet hjälpte hon mig att gå igenom samhälle 1, för att förbereda det för invintring. Samhället står på tre lådor efter slungningen och vi gick igenom det uppifrån och ner. Tanken var att samla alla honungsramar i de två övre lådorna och göra den nedre lådan till yngelrum. Det första vi kunde notera var att de dragit in rejält med ny honung efter slungningen! Det här samhället var riktigt svagt i början av sommaren, men de har definitivt vuxit till sig ordentligt. Det oroande var dock att det fanns gott om yngel, men inte särskilt mycket stift. Det är viktigt att det finns tillräckligt med stift på sensommaren, eftersom de bin som flyger då kommer att dö på hösten och det är alltså de som föds sent som kommer att övervintra. Om det inte finns tillräckligt många bin som övervintrar klarar de inte av att hålla värmen, utan fryser ihjäl.

Så var det drottningen då. När vi hade gått igenom hela samhället hade vi inte hittat henne. Stiften vi sett och det faktum att bina inte hade dragit upp några viceceller tydde dock på att hon fanns där någonstans. Eftersom vi ville ha henne i understa lådan och lägga ett spärrgaller över var det bara att börja om. Nedersta lådan - ingen drottning. Andra lådan - ingen drottning. Vi hade hängt undan några ramar på en ställning bredvid, för att ha bättre utrymme när vi kollade i lådorna. På en ram satt det en stor klunga bin. Vi lyfte upp ramen och petade lite på bihögen och där var hon!

Så - drottning och ramar med yngel och stift i lådan längst ner, på med spärrgaller och sen två lådor med tämligen mycket honung över. Vi kommer att slunga igen i slutet av augusti. jag undrar hur mycket honung det blir då.

Ordlista tillagd

Eftersom många som inte själva håller på med biodling läser den här bloggen, har jag nu lagt till en ordlista. Den kommer utökas efterhand. Säg gärna till om det är något ord jag har missat att förklara. När en har kommit in i biodlandet är det lätt att glömma bort vad som var allmänkunskap innan och inte.

Ordlistan hittar du via fliken längst upp på startsidan. Eller här: Ordlista

Jaaa! Och ett stick.

Dagens bigenomgång började med att jag inte hittade min ena handske. Jag improviserade i stället med en nitrilhandske med en trädgårdshandske över. Jag har varit orolig för hur det har gått med samhälle två och med avläggaren, då tvåan fått en ny drottning efter att de inte accepterade den första och vi misstänkte äggläggande arbetsbi i avläggaren, så idag var jag jag lite nervös inför genomgången.

Vi började med avläggaren. När vi kollade drottningburen upptäckte vi att jag glömt att ta bort den lilla plastpluppen framför utgången, vilket innebar att drottning med följebin var kvar där inne. Jag öppnade försiktigt en glipa i buren. Inget ilsket surr, däremot strömmade bina dit för att hälsa på sin nya drottning. Jag öppnade helt och hon blev överöst av välkomnande bin. Då hon krupit ut lyfte jag buren, men den luktade uppenbarligen gott av drottningferomoner, för bina ville inte släppa tagen om den. I stället för att försöka skaka av dem släppte jag försiktigt ner buren mellan två ramar. Vi la på ett spärrgaller över den undre lådan, där drottningen var, och ställde den andra lådan över. Klart.

Så till samhälle två. De fick en ny drottning för fyra dagar sedan, genom sammanslagning med den tidigare avläggaren. Lådan med drottningen stod överst, med tidningspapper mellan den och nästa låda. Vi hade redan sett att de släpat ut en del papper genom flustret. Vi hittade drottningen krypande på en ram nästan genast. Bina var lugna och snälla. Vi förberedde för invintring genom att flytta alla yngelramar samt drottning till understa lådan och honungsramar till de två övre. Sedan la vi spärrgaller över den undre lådan också här. Sa jag att de var snälla? Justering: de var lugna tills jag började plocka med dem med handen jag hållit i drottningburen med. Tyvärr var det samma hand som jag inte hade en riktig bihandske på. Jag luktade tydligen fortfarande av avläggarens drottning och det var inte populärt. Ett bi bestämde sig för att sticka mig i pekfingret. Handsken var dock tillräcklig tjock för att gadden inte skulle fastna och efter lite aloe vera gelly kändes det inte längre.

Om invintring:
På vintern sitter bina tätt, tätt i ett klot, med drottningen innerst, för att hålla värmen. När det är riktigt kallt flyttar sig klotet bara någon millimeter om dagen. Därför är det viktigt att allt foder finns samlat, så att bina inte svälter. Eftersom bina sätter sig högst upp har vi förberett genom att flytta upp honungsramar, som vi sedan kommer att slunga. Dessa får de sedan tillbaka tomma i en låda, som de då kommer att få fylla med vinterfoder. Den undre lådan kommer så småningom, när alla nya bin krupit ut, att bli tom och eventuellt fyllas med lite mer honung, som de troligen kommer att ha kvar till våren.

Äggläggande arbetsbin och konstiga bölder

Idag fick vi då den nya drottningen. Avläggaren har i ett par dagar bara bestått av ramar med honung och vi oroade oss för vad det kunde få för konsekvenser. När vi kikade in kunde vi snabbt konstatera att kupan var bebodd och de höll på att samla mer honung dit. Den andra oron var att något arbetsbi skulle ha börjat lägga ägg. I kurslitteraturen står det att de i så fall kan vara mycket svårt att få bina att acceptera en ny drottning. Och - på kanten av en del celler satt det minsann små streck! Vi är inte alldeles övertygade om att det faktiskt är ägg, det skulle kunna vara vaxrester också. I vilket fall var det i så fall ägg, som inte börjat bli matade. Är det lika illa då, som om det är täckt puckelyngel?

För er som läser den här bloggen ock inte har så stor kunskap om biodling:
När drottningen lägger oparade ägg utvecklas dessa till drönare, dvs hannar. De kan alltså ses som kloner till henne, med exakt samma arvsmassa. De befruktade ägg hon lägger blir arbetsbin, honor. Arbetsbina hålls i vanliga fall sterila av de feromoner drottningen utsöndrar. Om en drottning är gammal och har svag doft (feromoner) eller om drottningen saknas, kan något eller några arbetsbin börja lägga obefruktade ägg. Eftersom detta alltid genererar drönare, som är större än arbetsbin och därför sticker ut något ur cellerna de ligger i, kallas sådana samhällen för puckelsamhällen.

Vi bestämde oss för att chansa. Eftersom vi hade tio utbyggda ramar efter slungningen satte vi sju av dessa i en ny låda och tillsatte där tre yngelramar från samhälle ett. Här hängde vi sedan in den nya drottningen i sin bur. Denna låda satte vi sedan under lådan med honungsramar. Så - en ny avläggare. Bara att hålla tummarna för att det går vägen.


Titten i samhälle ett gjorde mig dock lite orolig, då jag fick syn på några bin med en gul klump på bakkroppen. Jag har kollat igenom de tre biodlarböcker vi har, varav en bara handlar om sjukdomar, men inget som står passar in på detta. Vad är det som har hänt?

Att förvirra ilskna bin

Tänk att min sambo alltid (nåja, två gånger i alla fall) ringer när jag är på väg hem från jobbet och talar om att något är galet med bina. I måndags var de riktigt irriterade och surrade runt honom när han höll på med bilen. De drottninglösa bina i samhälle två var helt klart inte nöjda. Vi har beställt en ny, friparad, drottning, som ska anlända i slutet av veckan, men nu hade vi inte lust att vänta så länge.

Sambon hade läst på nätet när jag kom hem och hittat en metod, som vi bestämde oss för att prova. Vi började med att kika in i avläggaren; gott om bin, drottningen traskade runt på en ram och i densamma fanns det stift. Puh. Allt som det ska där i alla fall.

Sedan plockade vi av den kvarvarande skattlådan från samhälle två och gick igenom yngelrummet ordentligt. Inga nya viceceller sedan gårdagen, men inga stift någonstans heller. Ingen drottning. Därefter vred vi samhället 180 grader, la tidningspapper över och ställde dit avläggaren. Tanken är att bina då ska bli lagom förvirrade och lägga energi på att hitta hem, i stället för att vilja ha ihjäl sin nya drottning. Det tar dem också ett par dagar att tugga sig igenom tidningspappret och nå fram till henne. Livrem och hängslen.

Skattlådan ställde vi på avläggarens tidigare plats, så att dess flygbin bosätter sig där och vi kan ha den som grund för en ny avläggare när drottningen kommer. Ifall den inte är utrövad vid det laget. Troligen landar damen i brevlådan i morgon. Den spännande fortsättningen kommer inom kort...

Vår lilla bigård, efter förvirringsåtgärden.

Den första slungningen. Utan järntillskott.

Förra helgen hade vi planerat att slunga för första gången. När vi plockade fram den slunga vi köpte begagnad i våras upptäckte vi att innerkorgen var betydligt mer rostig än vi tidigare trott. Efter att ha skrubbat med både stålull och slipmaskin insåg vi att det var kört. Den skulle aldrig bli i livsmedelsdugligt skick.

Slutfix med korgen, här uppochnedvänd

Tur att jag har en kreativ och pysslig sambo. Där jag såg skräp såg han en grudstomme att bygga om. Så efter att ha klippt bort det rostiga nätet och bänt upp metallen på sidorna, som var än mer rostig inuti, hade han en grund att jobba med. En tur till Ikea och ett antal arbetstimmar senare hade han byggt ihop en fungerande ersättning. Total materialkostnad 240 kr, i stället för en ny rostfri bur för ca 3000. Dock ska den senare byggas om så att allt gammalt byts ut mot rostfritt. Detta gjorde dock att vi inte hann med någon slungning den helgen.











Så, i söndags var det äntligen dags. Bina hade haft lite väl lång tid på sig att fylla ramarna och hade tryckt in honung lite överallt. Översta lådan i båda samhällena var full och vi hämtade även en del ramar ur undre lådan och ut yngelrummet. Sammanlagt blev det 27 stycken ramar med täckt honung. Ramen på den övre bilden hade stått med lite för stort avstånd, så bina hade byggt ut den ordentligt. Den vägde hela 5 kg.

För er som bor i Uppsala så vet ni att det var en kanonvarm dag i söndags (28/7). Med stängda fönster och dörrar kändes det som att gå in i en vägg när man klev in i huset. Perfekt för slungning, alltså! Att se hur honungen bara fortsatte rinna ur slungan och få tömma kastrull efter kastrull med honung var en häftig känsla. När klockan närmade sig åtta på kvällen och vi hade tömt den sista kastrullen hade vi slungat ur 53 kg honung.